Tex. om du hade varit en aspie då hade du uppfattat saker och känt känslor mkt starkare än vanligtvis. -Vilket jag gör väldigt ofta för jag har ju min diagnos som jag är tacksam att jag har, för den förklarar mitt djup tänkande kring diverse funderingar på ett poetiskt, samt filosofiskt tillväga gång sätt. Dock är det många med min problematik som har svårt att uttrycka sig via skrift dessa tar då det verbala beeteendet till hjälp för att få utlopp för sina tankegångar eller så kan vissa med asp ha extremt svårt med alla feelings och stänger in sig i sitt eget nötskal och blir liksom tillbakadragna. Det finns alla möjliga kombinationer dessa är bara ett urval utav egen tolkning.

Jag kan ju berätta följande som tex en avbokning av något slag då reagerar ja skit mkt över det nästan så jag blir tokig. Jag kan känna ett enormt svek samt övergivenhet över att det inte blev något och böjar tro att jag gjort något eller betätt mig så pass illa att den jag mött skulle blivit illa till mods. Detta grundar sig i en rädsla jag har för att bli helt lämnad och övergiven utan något socialtstöd helt allmänt fy fan vad jag skulle må piss.

Allt det här får mig att erinras en poesivers:
Min tolkning utav detta skaldekonstverk blir att lagom är helt enkelt bäst. Men lagom för mig med Aspi är icke ordinärt för en typisk svensson. Ett svensson liv är inget för mig jag blir så less. Jag måste få min dagliga dos genom aktiva vistelser ett par timmar synd att många inte har den tiden jag skulle behöva ha sällskap.
Det känns som att mina besökare hastar iväg dock är det inte så men det är vad jag känner, möjligtvis är det urverket som är boven i dramat.

Jag vet oxå att det finns de med asperger som icke trivs eller kan deltaga i ämnet sällskaplighet och det är förstående. Har själv probem med det vissa dagar och då väljer jag att förbli hemmatjej mot min vilja men jag inser att det är bästa nödlösningen pga hur jag mår. Vill inte att andra ska se hur illa jag mår psykiskt samt är väldigt ängslig kring att jag ska starta bråk via utlopp ang. aggressivitet. Jag hatar när jag mår så som ovan det är fullständigt hopplöst det leder ingen vart så varför må så kasst?

Jag kan ju faktiskt såra någons emotioner utan att jag egentligen menar det. Jag har ett hjärta förgyllt med det finaste guldet som existerar i universum nämligen en genomgod själ som vill dig väl. Hur svårt kan det vara egentligen? För mig extra svårt och mina dilemman påverkar mig oavsett jag vill eller ej och skapar min dag utifrån deras erfarenhet dvs. så pass psyikiskt som fysiskt. Allt är upp till mig ta eller ge utlopp för mitt mående så länge som jag är mitt rätta jag, men går det för långt så stoppa mig. Tryck upp en fet j*la STOPP skylt i nyllet.