Jag drar en djup suck och känner hur det gör ont i kroppen på olika vis.
Ena stunden är det hjärtat som värker utav saknad.
Andra stunden är det själen som värker utav oro samt ångest.
Ångesten försvinner ej förren den handlingen som rösten säger till mig att jag ska göra.
Rösten blir kraftigare och kraftigare ju mer jag gör motstånd.
Det börjar redan på eftermiddagen och blir extremare mot kvällen.
Och det är för att jag hatar så in i h*vete varje j*vla kväll.
Kan inte dagarna och framför allt kvällarna ta slut?
Hur fan ska det då bli när jag blir pensionär?
Det kommer bli så j*vla jobbigt och slå ihjäl all tid.
Jag har det redan jobbigt med klockan.
Jag har klockångest.