Redan morgon därpå hade Amanda fått ett nytt piller av sköterskan Julia.

Hon vägrade först och ta kapseln men tvingade den ändå i sig till slut.

Sköterskan gick iväg och tankarna började snurra runt i hjärnan på denna lilla tjej

som inte trodde ett dugg på hur en tablett ska kunna bota en deprimerad Amanda Karlsson?

Usch medicin hit och medicin dit

Det hjälper mig ändå inte.

Varför ska jag då ta den?

Varför mår jag dåligt?

Varför gör det ont i hjärtat

och varför gråter min själ?

När jag egentligen borde vara glad

glad och lycklig

för livet så som det är.

Och istället säga nej till negativiteten

som sprider sig

likt ett virus

och överraskar mig

när jag som minst anar

att den dyker upp.

Fy för deppigheten

fy för tabletter

fy för smärta.

Varför måste jag svälja dig

din äckliga lilla pilla?

Jag tror ändå inte att du löser mina problem.

Nä, verkligen inte.

Varje morgon, emot sin vilja, skulle fröken Karlsson ta sin pilla trots att den såg motbjudande ut

och hon blev äcklad av den, samt att den skrämde henne.

En dag kom Marie in på morgonen hos Amanda och såg på henne

att hon ljugit om sin tablett. Hon hade inte svalt den.

- Det är ju för din egen skull som du ska ta den. Inte min.

- Ja, men den hjälper inte mig.

- Hur vet du det när du inte tagit den varje gång?

- Kan du inte prata med doktorn? undrar Amanda.

- Vad ska jag säga till honom?

- Att jag inte vill ta min medicin.

- Jag ser att du sitter här med pennor och papper kan du inte skriva något till läkaren istället? Kanske kan du förklara varför du inte vill ta din pilla som är en kapsel?

- Ja, det kanske jag kan för jag gillar ju att texta dikter.

Efter det samtalet så gick Marie iväg. Amanda började genast och spinna

på det förslag som hon nyligen fått. I nästa stund dök det upp en ide,

hennes tanke började utvecklas till en dikt med rubriken:

En jävla blå/vit kapsel

Med mina trötta ögon

skådade jag en blå/vit kapsel.

Den äcklade mig

så jag blev lite rädd.

Jag känner motstånd till kapslar

dom skrämmer mig på något vis

men jag vet inte riktigt hur?

Kanske är det storleken formen eller färgen?

Jag vet inte!

Varför bry sig?

Som om det kvittar

som om det hjälper

som om denna kapsel löser mina problem

som om den skulle trolla bort mörka tankar

som den skulle laga mitt ledsna hjärta

som om den skulle läka min trasiga själ

som om den hade svar på mina frågor

genom livets väg.

Där det känns som om inget hjälper

inte ens en jävla blå/vit kapsel.

Varför finns du?

Örk! usch! och tvi!

Amanda var nöjd med dessa funderingar så nöjd att hon bestämde sig för och behålla dem

som de var utan att ändra sin tanke. Någon dag senare så visade Amanda sitt utkast för Marie.

Marie sa genast:

-       Det var ju en jättebra skrift. Kan jag ge det till doktorn Sven nu direkt?

-       Ja, men först vill jag ha en kopia på dikten.

-       Inga problem det fixar jag! ,svarade vårdaren Marie.

Det tog ingen lång stund förrän Amanda fick tillbaka en kopia på sin text.

urdrag från min eventuella bok med minnen från gamla 12 dvs psyk