ja ha då var det fel kvällsmat igen tredje gången sedan jag kom till psyk. Allra först var det mitt eget fel jag sa att jag bara åt kyckling och fisk. En i personalen frågade om jag var vegetarian? då svarade jag nej. sedan erkände jag efter lunchen att det blivit ett misstag och att jag ska ha vegetariskmat och det har jag fått.

när jag skulle byta till den öppna avdelningen då blev det fel igen men det var inte mitt fel utan en i personalen.Jag sa att jag ville ha vegertarisk mat och då började hon med sina frågor du är väl inte vegetarian? det har du inte varit innan? Jag fick vanlig mat. Jag hade denna person på 12:an så hon kände till mig lite grann och när jag var på 12:an så hade jag vanlig kost men jag åt inte särkilt mycket utav normalkosten.

Och i dag så hade jag sätt fram emot grönsakslassagnett men av någon anledning så fick jag inte det. Beställningen hade blivit fel. vilken besvikelse...suck ,suck,suck jag fick havregröt istället. Middagen var heller ingen höjdare det var spenatsoppa med bulle och ostkaka. Det ända jag åt var bullen å efterrätten jag smakade iallafall på soppan.
I morse åt jag havregröt och en macka.

jag har dessutom vandrat mina promenader en vid 9-10 och en vid 4-5 det är bra med motion ska försöka med det när jag kommer hem oxå. Jag vill hem i mon är så besviken på psyk dels det med maten och dels att man får klara av mkt själv som att underhålla sig med saker om man inte säger till personalen jag vill spela yatzy då är det ingen som bryr sig.

Ett plus är att personalen här på psyk är vänliga och trevliga samt ironiska, vilket gillas! :)

Jag drar en djup suck och känner hur det gör ont i kroppen på olika vis.
Ena stunden är det hjärtat som värker utav saknad.
Andra stunden är det själen som värker utav oro samt ångest.
Ångesten försvinner ej förren den handlingen som rösten säger till mig att jag ska göra.
Rösten blir kraftigare och kraftigare ju mer jag gör motstånd.
Det börjar redan på eftermiddagen och blir extremare mot kvällen.
Och det är för att jag hatar så in i h*vete varje j*vla kväll.
Kan inte dagarna och framför allt kvällarna ta slut?
Hur fan ska det då bli när jag blir pensionär?
Det kommer bli så j*vla jobbigt och slå ihjäl all tid.
Jag har det redan jobbigt med klockan.
Jag har klockångest.

Jag tycker denna dagen är tråkig ag har en tråk-känsla i kroppen som inte försvinner. jag hatar det för inget är kul inte ens att sitta vid datorn. jag förstår inte varför jag känner som jag gör. vad det kan bero på jag får väl försöka skriva av mig lite på ett papper får väl be personalen om det.

har varit flitig idag och gått två promenader en innan lunch och en innan kvällsmaten och jag tänker försöka göra desamma i mon. ska försöka röra på mig varje dag för jag vill inte bli tjock, jag känner mig en smula tjock. Jag menar inget negativt i att vara tjock,mullig eller överviktig, själv vill jag bara inte bli det.

jag önskar fint strålande solsken i mon för då blir jag lite piggare i kroppen och mkt känns toppen, uppe i knoppen haha...där fick vi in lite rim oxå mitt i allt.

nepp hepp ha de gott! ciao from now

I dag har jag fått varit ute ensam i 2h och jag tog en sväng på stan. Jag frågade lite folk om vägen in till centrum. Jag har varit veligt och haft ångest över om ja ska lyssna på hjärtat eller på rösten. Rösten sa åk hem medan hjärtat och känslorna sa stanna kvar det blir värre om du åker hem.
Jag valde att åka tillbaka med stadsbussen till psyk.

När jag väl var framme så blev det till att fika sedan frågade jag om en ny utgång och det visade sig att jag hade 2 h till. jag stack ut då kom rösten den elaka som gjorde att jag ville hem jag gick till busshållplasten fram och tillbaka så där 3-4 gånger sedan gick jag tillbaka till psyk var ue ca 1 h. Jag har så jävla ont under fötterna. det var lite därför som jag inte var ute mer än 1 h.

väl vid kvällsmaten serverades det risgrynsgröt med saftsås yummi yummi muma jag hade beställt extra annars var det ugnspannkaka. Jag kan äta gröt mitt i sommaren och det har faktiskt hänt att det blivit så.
Jag frågade om jag fick gå ut efter maten då sa en i personalen först ja. sedan när det väl kom till kritan så fick jag inte gå ut eftersom det var bestämt 2h på förmiddagen och 2h på eftermiddagen. det kunde dom väl sagt från början.

Då var denna dryga söndag strax över för den här gången...

Det är lite bättre nu än innan jag tjatade och gnällde på personalen från ca halv 2 - kvart i 5 då jag fick lugnande och det verkar hjälpa hoppas bara inte det vänder i kväll igen de beror nog på det biopolära, vilket inte ej är färdigtuträtt än.jag har förlåtit sköterskan att jag var jobbig. det är lugnt nu.

Tänkte vara sjyst.....ska försöka och ej bli irriterad mer men det är lätt hänt här på psyk.

Ännu en dag att överleva fy tusan vad dagarna är tråkiga. Jag vill hem är inte här på psyket under tvång utan frivilligt varför får jag då inte äka hem när jag vill? Jo pga. det är en utredning som jag väntar på och den är på tisdag sedan ska det bli vårdplanering men jag vill hem på tisdag fast det ända positiva med allt är att jag har möjlighet och vara social om personalen har tid förstås.

Jag hade planerat att rymma igen jag skulle gå och köpa choklad med en skötare och en annan pasient men när dom gick före mig passade jag på att gå ut och då sa skötaren: - vad ska du? Jag svarade jag ska ut. Personalen: -om du går ut det hållet får du ine gå ut mer. jag gick sedan ut.

Jag velade och tänkte ta bussen hem igen när jag kom tillbaka ca 15.15 efter ca 1 h så sa dom: - din kompis har kommit. Personen bara: - det var väl onödigt. Jag sa inget speciellt.

Ångrar som fan att jag kom tillbaka hit kunde lika gärna sticka hem det är ingen som bryr sig kunde lika gärna sticka hem jag stack för att mina tankar tvingade mig till och göra det. Jag var inte mig själv.det är svårt att prata om djupa saker när det känns som om personalen inte har tid eller möjlighet att lyssna på pasienterna. Jag vet inte ens vad jag ska prata med dom om angående mina djupa tankar det känns tomt och konstigt. Jag börjar få ångest får väl be om en stesolid. Hoppas dom tror på mig att jag verkligen behöver medicinen. Vill slippa ångest och oron som spökar i min förvirrade själ.

jag känner mig så in i helsingland förbanad. Jag säger att jag vill åka hem men det ända svar jag får är du får prata med doktorn och när jag väl får prata med doktorn säger hon nej. Det beror nog på mitt rymningsförsök. Jag säger även att jag vill åka hem och då mår jag inte bra i själen det är därför jag gnäller om det men ingen lyssnar känns det som. jag har svårt för att säga nu behöver jag någon som lyssnar på mig, men istället blir allting ett stort fett misslyckande. tyvärr. Det är väl meningen att jag ska få hjälp och bearbeta mina känslor här på psyk men ingen har tid personalen bara springer hit och dit och säger att dom är upptagna.

Redan morgon därpå hade Amanda fått ett nytt piller av sköterskan Julia.

Hon vägrade först och ta kapseln men tvingade den ändå i sig till slut.

Sköterskan gick iväg och tankarna började snurra runt i hjärnan på denna lilla tjej

som inte trodde ett dugg på hur en tablett ska kunna bota en deprimerad Amanda Karlsson?

Usch medicin hit och medicin dit

Det hjälper mig ändå inte.

Varför ska jag då ta den?

Varför mår jag dåligt?

Varför gör det ont i hjärtat

och varför gråter min själ?

När jag egentligen borde vara glad

glad och lycklig

för livet så som det är.

Och istället säga nej till negativiteten

som sprider sig

likt ett virus

och överraskar mig

när jag som minst anar

att den dyker upp.

Fy för deppigheten

fy för tabletter

fy för smärta.

Varför måste jag svälja dig

din äckliga lilla pilla?

Jag tror ändå inte att du löser mina problem.

Nä, verkligen inte.

Varje morgon, emot sin vilja, skulle fröken Karlsson ta sin pilla trots att den såg motbjudande ut

och hon blev äcklad av den, samt att den skrämde henne.

 

En dag kom Marie in på morgonen hos Amanda och såg på henne

att hon ljugit om sin tablett. Hon hade inte svalt den.

- Det är ju för din egen skull som du ska ta den. Inte min.

- Ja, men den hjälper inte mig.

- Hur vet du det när du inte tagit den varje gång?

- Kan du inte prata med doktorn? undrar Amanda.

- Vad ska jag säga till honom?

- Att jag inte vill ta min medicin.

- Jag ser att du sitter här med pennor och papper kan du inte skriva något till läkaren istället? Kanske kan du förklara varför du inte vill ta din pilla som är en kapsel?

- Ja, det kanske jag kan för jag gillar ju att texta dikter.

Efter det samtalet så gick Marie iväg. Amanda började genast och spinna

på det förslag som hon nyligen fått. I nästa stund dök det upp en ide,

hennes tanke började utvecklas till en dikt med rubriken:

En jävla blå/vit kapsel

Med mina trötta ögon

skådade jag en blå/vit kapsel.

Den äcklade mig

så jag blev lite rädd.

Jag känner motstånd till kapslar

dom skrämmer mig på något vis

men jag vet inte riktigt hur?

Kanske är det storleken formen eller färgen?

Jag vet inte!

Varför bry sig?

Som om det kvittar

som om det hjälper

som om denna kapsel löser mina problem

som om den skulle trolla bort mörka tankar

som den skulle laga mitt ledsna hjärta

som om den skulle läka min trasiga själ

som om den hade svar på mina frågor

genom livets väg.

Där det känns som om inget hjälper

inte ens en jävla blå/vit kapsel.

Varför finns du?

Örk! usch! och tvi!

Amanda var nöjd med dessa funderingar så nöjd att hon bestämde sig för och behålla dem

som de var utan att ändra sin tanke. Någon dag senare så visade Amanda sitt utkast för Marie.

Marie sa genast:

-       Det var ju en jättebra skrift. Kan jag ge det till doktorn Sven nu direkt?

-       Ja, men först vill jag ha en kopia på dikten.

-       Inga problem det fixar jag! ,svarade vårdaren Marie.

Det tog ingen lång stund förrän Amanda fick tillbaka en kopia på sin text.

urdrag från min eventuella bok med minnen från gamla 12 dvs psyk

 

ja då var det söndag igen ......woho! ähh not. Jag blev väckt ca 8.15 käkade sedan frukost. Halv 9 somnade jag igen Jag sov till 12.15 ca därefter middag. eftersom jag äter vegetarisk mat så blev det grönsaksgryta med potatis det var ej gott men jag smakade på det alla fall. bättre det än att inte röra det alls.

en bild jag målade för ett tag sedan. söt?

den ser lite ledsen ut precis som jag känner mig.

Den 9 mars kom psykologen som sagt till psyket där jag e inlagd. Hon ställde massa frågor till mig som jag fick svara ja eller nej på. vi höll på med frågorna från ca 14-16. en fråga jag minns är hur är du som person? Jag svarade envis och speciell.

Efter samtalet var det dags för flytt jag bytade avdelning till en mer friare. Där fick jag ha hand om mina saker själv dvs. att vem som helst kunde sno sakerna inget skåp att låsa in i bara ett litet som räckte endast till börsen typ, för jävla dåligt ...grrr. Vem som helst kunde ju sno min dator det var jag väldigt rädd för. Jag kände mig inte bekväm ett enda dugg dels så var det lokalerna som fick mig att känna mig obekväm och jag kände det som att ingen brydde sig om en jag kunde lika gärna gå.

Personalen lyssnade inte på mig när det blev tal om mat så sa jag att jag åt vegetarisk då försökte personalen övertala mig och sa att jag inte var vegetarian. dom sa minus kött plus fisk och kyckling. när det blev mat så fick jag vanlig kost och det var omelett vilket jag hatar. Personalen tvingade mig till matbordet jag vägrade åt inte något. 

Efter maten satt jag med min mobil och bara stirrade typ när kl slog 18.55 hade jag fått nog av stället jag gick och frågade personalen om jag fick gå ut en runda. dom bara vad ska du? och jag svarade ut och gå. Jag blev utsläppt.

när jag hade pratat med hjärnskrynklaren så blev min inre röst stark så pass att jag var tvungen och lyda den sa åt mig att rymma sagt och gjort som handen passar i handsken istället för att promenera tog jag första bästa buss hem jag fick dessutom åka gratis. när jag väl kom hem så gick jag en sväng personalen ringde till mig och undra var jag var någonstans hemma svarade jag. ringde min kontaktperson eftersom hon hade mina nycklar men hon svarade inte. till slut svarade hennes man runt 21.45 ca. Han kom med nyckeln, snällt.
doktorn ringde igen för att se om jag var inne och vi kom överrens om att jag skulle tillbaka nästa dag. Jag somnade ca halv 12.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

NÄSTA DAG: jag gick upp kl 04.00 tog bussen 04.52 var på den fria avdelningen kl 06.45 personalen bara det var en lång promenad du tog? jag bara ja. efter frukosten gick jag och la mig.

helt ovetande så kom min kontaktsköterska från den inlåsta avdelningen runt elva och sa att jag skulle komma med henne ner till dom igen eftersom personalen på den fria avdelningen inte kunde lita på mig. och jag tänkte ja men hallå kunde dom inte förvarnat mig om bytandet utav avdelning? hatar oförberedda saker. nu e jag inlåst.

jag har ingen aning om hur jag mår. Det känns tomt men samtidigt konstigt. jag vet inte ens vad jag ska skriva om. I mon ska jag allafall prata med psykologen kl 14. Alltid något.

jag gör inte så mkt om dagarna det blir väckning ca 07.45 frukost efter frukosten går jag och vilar tills det är middag ca 12.15 därefter brukar jag rita eller se på tv sedan är det kvällsmat ca 17.00. jag ser på tv eller målar fram till ca 19.30 då kvällsfika serveras. kollar på tv eller målar uppe till halv 1 - halv 2 någonting.
så ser mina dagar ut här på psyk väldigt enformiga, sega ,samt tråkiga.

Jag sitter här och surfar lite mitt i natten. nej jag ska strax krypa ner i sängen.

Annelie minns en kommentar personen: - Jag har så ont så det knakar i knäna.
Jag bara: -Du har ätit för mkt knäckebröd.

haha...bra va?

SORRY, att jag ej har bloggat på sisådär 1 månad o 5 dagar. Jag mår inte ens ok därför har jag ej skrivit. Jag är inlagd på psyket 4:de gången nu på 3 år. jag vill bara åka här ifrån men nu när jag har datorn och kan blogga så känns det lite bättre usch det känns inte bra att jag ej uppdaterat.

Jag har säkert tappat mina läsare vilket är synd hoppas de finns någon där ute i världen
som ändå läser mina inlägg.